BDSM ur psykologens perspektiv

Författad av Meja, yrkesverksam psykolog och bdsmutövare


Fram till 1 januari 2009 fanns sadism och masochism som psykiatriska diagnoser i diagnossystemet som används i svensk sjukvård . Efter påtryckningar från bland annat RFSU Stockholms BDSM-grupp togs diagnoserna bort från det svenska diagnossystemet. Under de senaste åren har allt fler sökt sig till internetcommunityt Darkside – från 30 000 användare år 2009 är siffran nu uppe i 137 000 – och BDSM syns i populärmedia genom böcker som Fifty Shades of Gray (även om det riktats kritik mot böckerna för att de skildrar en streotyp bild av BDSM-utövare som slirar med samtycke och andra viktiga normer inom BDSM).

Men även om förståelsen för BDSM har ökat, finns ändå en del myter kvar om BDSM. Myterna som kan handla om att personer som utövar BDSM gör det för att de mår dåligt, att undergivna bara inte vågar säga nej, att ingen egentligen vill bli utsatt för det som masochister längtar efter, eller att BDSM skadar relationer och skapar känslomässigt avstånd mellan parterna.

Personer som utövar BDSM har självklart synat dessa myter gång på gång, och sett att BDSM-utövare istället verkar må bra av att utöva sin läggning, att det snarare skapar känslomässig närhet och djup intimitet, och att det finns massor av människor som faktiskt tycker att dominans eller en rejäl omgång med rottingen är bland det bästa som finns!

Det finns heller inget i forskningen som tyder på att BDSM skulle vara förknippat med att må dåligt. I en stor australiensisk studie som publicerades i tidskriften The Journal of Sexual Medicine för några år sedan framkom att de som utövat BDSM senste året inte mådde psykiskt sämre än andra. Enda skillanden i mående som hittades, var att män som utövade BDSM mådde lite bättre än andra män.

Dessutom är BDSM ganska vanligt. Många tycker till exempel om att använda ögonbindel, hålla fast varandra eller leka med dominans och underkastelse på andra sätt när de har sex, kanske utan att ens tänka på att det också kan räknas som BDSM. Från sådana små, enkla medel som för många fungerar som en krydda i sexlivet kan vi sedan tänka oss en glidande skala, som går hela vägen upp till BDSM som en del av en persons vardag och livsstil.

Det finns också många olika sätt att utöva, och medan ögonbindel och en sidenscarf runt handleden kan verka mysigt för många, finns det andra typer av aktiviteter som kanske känns mer svårsmält. Det är begripligt att personer som inte är vana vid lite råare typer av utlevnad kan undra om det verkligen är bra att låta ena parten i en relation bestämma över den andra, eller att ha aktiviteter som syftar till att framkalla känslor av skam, förnedring och smärta som en del av vardagen. Det är något vi vanligen inte möter i framställningar av relationer, romantik och sexuell identitet i media och populärkultur, eller i utbildningar som handlar om hur människor fungerar.
Däremot kan vi ibland möta skildringar av BDSM-sessioner som inte fungerat bra eller där det egentligen inte alls handlat om BDSM utan om övergrepp och misshandel, till exempel i samband med rättegångar. Det är då lätt att få en snedvriden bild av hur BDSM fungerar. De miljontals sessioner som sker i samtycke och som blir bra för alla parter utövas i det tysta.

Med tanke på hur BDSM ofta framställs kan det vara lätt att få uppfattningen att BDSM är ”ok” och ”nomalt” upp till en viss punkt, medan allt utöver det är för mycket eller rent av ”perverst”. Istället för att göra en sådan gränsdragning, vilket kan bli väldigt godtyckligt, vill jag slå ett slag för att istället se till utövandets funktion för de som utövar. Givetvis kan det finnas tillfällen då BDSM kan bli något destruktivt, precis som med de flesta källor till njutning och välmående vi människor har tillgång till, men det ligger inte i aktiviteten i sig utan hur den används. Om du är undrande inför någons BDSM-utövande: Verkar personen må bra av att utöva BDSM på det sätt hen gör? Verkar utövandet drivas av en önskan att må bra och göra något som känns rätt, snarare än att fly undan något annat? Mår andra bra av att utöva tillsammans med personen? Tillåter utövandet personen, och andra som hen utövar tillsammans med, att leva sitt liv på det sätt de vill? Om svaren är ja, finns det troligen inget att oroa sig för!

Ibland hör jag människor säga att BDSM är ok så länge det handlar om ”psykiskt friska” individer och ingen psykisk ohälsa är inblandad. Tanken är begriplig, men ur funktionalitetssynpunkt blir den grundlös. Jag kan likna det vid en annan typ av aktivitet, till exempel löpning. För många är löpning helt enkelt en rolig fritidssysselsättning, för några blir det en livsstil, och för en del är löpning ett sätt att hantera sin egen psykiska hälsa och minska ångest och depression. Vi som arbetar inom vården tycker naturligtvis att det är utmärkt. Vem skulle säga att löpning bara är till för dem som redan mår bra och att personer som besväras av mycket ångest bör åtgärda sin psykiska ohälsa först, innan de ger sig ut i löpspåret? Däremot – om personen går över sina gränser och på sikt skadar kroppen i sin träning, eller lägger så mycket fokus på träningen att annat i livet får stå tillbaka över lång tid, då kan det vara ett problem. Men problemet handlar inte om att personen löptränar, utan hur hen gör det och vilka konsekvenser det får. På samma sätt kan vi se på utövandet av BDSM – vad medför det för individen? Verkar det leda till något som blir bra för hen över tid, eller finns det element som verkar leda till något mindre bra?

Om utövandet av BDSM ger större livslust, vitalitet, intimitet eller något annat som är av värde – då är det kanske bara helt fantastiskt!

[1] Den svenska versionen av International Classification of Diseases, version 10 (ICD-10).
[2] Februari 2016
[3] Richters, J., De Visser, R. O., Rissel, C. E., Grulich, A. E., & Smith, A. (2008). Demographic and psychosocial features of participants in bondage and discipline,“sadomasochism” or dominance and submission (BDSM): Data from a national survey. The Journal of Sexual Medicine, 5(7), 1660-1668.